Om Du hade träffat min mamma, så hade Du också blivit lurad av att se hennes oskyldiga yttre. Min mamma hade fler lik i garderoben än vad man kan föreställa sig, från sitt liv i Estland och säkerligen under hennes flykt till Österrike. Hon berättade för mig att hon skulle ha blivit översköterska på ett sjukhus i Tallin om inte kriget hade kommit, men istället tvingades hon fly ifrån sitt land. Men det var inte på grund av kriget hon fick fly, men däremot för att hon arbetat för den Estniska motståndsrörelsen som kurir och leverantör. Hennes ena bror blev skjuten och fick förblöda på gatan, medan både tyska och ryska soldater tittade på. Om någon försökt hjälpa honom, så hade de också blivit skjutna. Däremot gick det bra att hämta honom när det var konstaterat att han var död. Om han var motståndsman fick jag dock aldrig veta av min mamma, men det är ju högst troligt med tanke på det sätt han dog på.

Om Du hade träffat min mamma, så hade Du kanske kunnat märka av att hon var en stark kvinna. Hon blev skild från min pappa 1970, efter det att vi blivit Svenska medborgare. Hade de skiljt sig innan dess, hade min mamma fått ta sina 5 barn och lämna Sverige, för det var min pappas arbetskraft och inte hennes man hade sökt, då mina föräldrar och två äldsta syskon kom hit 1955. Min mamma jobbade med att städa på olika företag, men även några trappor på gården där vi bodde då jag var barn. Under 70- och 80-talet jobbade min mamma även inom hemtjänsten, samtidigt som hon hade sina städjobb. Jag tror att min mamma jobbade mer än vad hon behövde göra egentligen, men att hon gjorde det för att ha en ekonomisk trygghet för sig och sina tre hemmaboende barn.

Hade Du träffat min mamma under de tio femton sista åren av hennes liv, hade Du kunnat märka att hon var en mycket bitter kvinna. Jag tror att mycket av hennes bitterhet var grundad på, att hon aldrig fick leva det liv som hon så gärna hade velat ha, när hon var ung. Men jag vill även tro, att hon var bitter för att min pappa lämnade henne för en annan kvinna. De sista tre månaderna i hennes liv, så bodde min mamma på ett hem, då hon inte klarade sig själva. Hon hade året innan ramlat två gånger, varav hon bröt höger arm första gången, och vänster handled andra gången. Vid dessa två tillfällen hade hon även fått en hjärtinfarkt ena gången, och hjärnblödning den andra. Så när min ena syster och jag besökte henne samtidigt en dag på hemmet, frågade hon vem jag var. Min syster svarade att jag var "Stevie", men min mamma trodde jag var min storebror, för se "Stevie" kunde jag då rakt inte vara. Stevie var nämligen hennes hjärtsjuka lilla gosse, men den som satt mitt emot henne var en man med grått hår, så då måste ju han vara hennes äldsta son tyckte min mamma.

Nej, jag blev inte ledsen för att min mamma inte kände igen mig, men jag kände en sorg över att hon blivit senil. Men samtidigt borde jag ha känt en glädje för hennes skull, för att hon inte kunde minnas de kanske 30 sista åren av hennes liv. De åren som hon var så full av bitterhet. Skulle jag säga att jag saknar min mamma, ja då skulle jag ljuga. Min mamma lärde oss att alltid säga vad vi tycker och tänker, men det har jag slutat med, då jag inte vill såra någon annan människa, för världen är tillräckligt full av elende ändå. Nej, jag hatade att gå hem till min mamma de sista tolv åren i hennes liv, för vad jag än gjorde, och oavsett hur mycket jag arbetade, så skulle hon alltid hacka på mig. Min syster hade frågat varför jag inte hälsade på våran lilla mor, men trodde mig inte när jag berättade varför. Fast det var bara tills hon själva fick se och höra mamma när jag kom, och min syster var på besök hos henne, då förstod hon mig. Tror min syster blev ledsen på mamma för min skull, men jag brydde mig inte i det, nej så jag saknar henne inte.

Min mamma blev begrav den 17 Februari 2006, och det var den dagen det Svenska Damhockey laget slog USA i semifinalen i OS i Turin, och säkrade Sverige en silver medalj. Den 17 Februari 2006 var också den dagen när jag träffade min ena kusin ifrån Estland för första och enda gången i mitt liv, då han kommit därifrån med blommor till mamma. Han läste även en text på Estniska framför hennes kista, och grav buketten var prydd med en liten Estnisk flagga som ett band runt buketten. Det sorgliga var att varken jag eller mina fyra syskon inte förstod ett ord av vad han sa, eftersom vi aldrig fått lära oss vårt modersmål som barn. Det tragiskt eftersom  det är så mycket man skulle vilja veta om hur dom haft det under alla åren, innan Estland blev ett fritt land. 

Hade Du träffat min mamma som den kvinnan hon var innan hennes bitterhet tog överhand ordentligt, ja då hade kunnat se vilket varmt hjärta hon hade för allt och alla, och det hade Du älskat henne för. För hos min mamma, var alla lika och alla människor välkomna, oavsett ras,kön, hudfärg, religion & sexuallitet!

Ja, om Du bara hade träffat min mamma...